SUS 99-01 vs. Forest Ringette Canada 98-99

Tuffa matcher mot Kanadensiska provinsmästare. Det började med många och slutade med något färre. Men de som var där gav allt och hade ett par riktigt roliga drabbningar mot Forest Ringette från ringettens hemland Kanada. Redan i pappersform såg det ut som en rejält tuff utmaning. Ett samspelat Forest med spelare födda 98-99, som visade sig vara distriktsmästare och dessutom hade en färsk turnering i Finland i kropparna. SUS-laget å andra sidan bestod av 14 tappra kämpar födda 98-02 (jodå..vi hade en 98 i laget och i match två vidgades spannet till en 02:a då Magda vaktade målet). Dessutom hade man bara en gemensam träning i kroppen. Så nog kändes det som om vokabuläret utmaning kunde användas som en helhetsbeskrivelse utan att överdriva det minsta. Och på tal om att kännas så var det just något som kändes när man klev in i omklädningsrummet inför första matchen. Ett dämpat omklädningsrum bjöd nämligen på en känsla av pirr och nervositet hängandes i luften. Och visst var det ett gäng ganska allvarliga miner i småbleka ansikten man passerade innan man kommit längst ner i omklädningsrummet. Där, i bortre hörnet vilade dock inga sammanbitna premiärnervsminer. Istället bjöd en Järna-trio med Saskia i förarsätet på ett rejält ordbubblande och stämningen hann lätta en smula innan hela gänget skickades ut på uppvärmning under Saras ledning. Kvar i omklädningsrummet befann sig ledarna som efter en resultatlös kaffejaktsrunda nu istället fokuserade på att försöka pussla ihop en laguppställning. Det vändes och vreds en hel del innan backar och forwards krafsats ner med typsnittet Kråkfot på taktiktavlan. Målvakt då? Jo, den positionen var tack och lov redan fastställd i form av Wilma. När de nyuppvärmda tjejerna kommit tillbaka, nu med betydligt mer färg på kinderna, beordrades ombyte och därefter var det dags att dra laguppställning och en kort genomgång av taktik. Det trycktes främst på att vara starka framför eget mål och att åka mycket skridskor. Något som skulle visa sig vara exakt de ingredienser som främst skulle komma till användning. För visst började det med mycket skridskoåkning för det svenska laget. Väääldigt mycket skridskoåkning. Medan de kanadensiska tjejerna lät ringen göra jobbet så lät de svenska spelarna ben, fötter och skridskor göra jobbet. En hel del onödigt extrajobb dessutom. Forest visade upp en glimrande klubb- och ring-teknik och passade sig till läge efter läge där SUS-försvaret tappert försökte streta emot. Man krigade som galningar för att få fatt i den där lilla blå gummiringen, men när man väl lyckats fånga den så var det ofta en motståndare framme och pillade loss den så det var bara att bege sig på ännu en blåringsjakt. Resultatet? Otroligt långa byten, med otroligt trötta backar och centrar som hade otroligt fullt sjå att få läge för att byta, vilket å sin sida resulterade i otroligt mycket ringinnehav för Forest som såg till att Wilma i kassen fick göra otroligt många parader. Under de två första perioderna ägde gästerna en hel del av spelet, där man fortsatt lät ringen vandra runt mellan spelarna medan SUS-tjejerna slet, rev och kämpade för att hålla målet rent från blåringsbesök. Vid det laget hade man lyckats överlista en storspelande SUS-målvakt sex gånger, men i takt med matchklockan i den frostskadeframkallande hallen började både spelare och ledare så smått lära sig hur motståndarna spelade. Inför tredje perioden myntades begreppet ”tight box”, vilket skulle eka i Sollentunatrakten resterande del av matcherna mot Forest. Ett begrepp som spelarna tog till sig å det snaraste och visserligen fortsatte gästerna att äga ring, men plötsligt hade man inte alls lika lätt att skapa lägen där man mötte en gul-blå skridskoförsedd mur framför SUS-målet. En mur som höll 0-0 i tredje perioden och när man sedan lyckades pricka in reduceringen 1-6 i sista tolvminutersronden fick de gultröjade kämparna en rejäl vitamininjektion. Spelarna tog för sig allt mer och vaskade fram flera fina chanser runt Forest-målet och innan slutsignalen ljöd hade man vräkt in ytterligare en reducering. En mycket fin avslutning på matchen, som resulterade i en betydligt livligare och ordrikare stämning i omklädningsrummet jämfört med inför tillställningen. Och ordrikast av dom alla var som vanligt Saskia, vars mun sällan verkar få vila. :o) Dagen efter var nästan samma gäng samlat inför ännu en match. Saknades gjorde Wilma och Sara. SHC:s målvaktstalang Magda tog istället plats mellan stolparna och framåt blandades det runt en del för att hitta bästa möjliga kombinationer i formationerna. Återigen kämpades det tappert bland SUS-tjejerna, som fick jaga ringpassande Forest-motståndare på alla håll och kanter runt det egna målet. Tapprast av dom alla stred Magda, som fick vara med som sin tuffaste utmaning hittills, med upp till fyra år äldre motståndare och hon stod för en utmärkt insats mellan stolparna. Men nog märktes det att SUS-laget hade en tuff match i benen och att man kanske saknade någon eller ett par extra spelare, för trots allt tappert kämpande orkade man inte riktigt stå emot Forest på samma sätt. Vokabuläret ”tight box” fortsatte att eka längs Edsvikens omgivningar, men när matchuret rullat fram till 48 minuter hade vi 0-13 på resultattavlan. Trots detta stod laget för en strong insats och borde absolut fått utdelning på några av de chanser man skapade framåt. Efter ett gemensamt lagfoto summerades matcherna av Coach Christian i omklädningsrummet, där kämparanda, vilja och tapperhet berömdes om och om igen. Efter matcherna kunde man dessutom konstatera att de svenska tjejerna utan tvekan hänger med vad gäller skridskoåkning och kondition, men att man måste jobba vidare med klubbtekniken. Skönt att kunna konstatera att det finns något att träna på helt enkelt. ;) Vid bås och tangenter, Tommy Nordin Minior/Ungdom 0kommentarer

Referat: SHC - USK/KHC

Med senaste matchen i färskt minne, då de två ytterst barska herrarna konstaterade sen ankomst för dottern och undertecknad fanns bara ett mål för dagen. Resultatet från den kommande matchen eller hur spelet skulle se ut kändes helt oväsentligt jämfört med huvuduppdraget för aftonen. Att komma i tid! En uppgift som får Palestinafrågan att kännas som ett sandlådebråk i jämförelse.. Med andan inte bara i halsen, utan ända ner i knäskålarna susar man in genom ytterdörren klockan 17.18. En blick på uret gör att man hastigt hamnar i hyperactive-mode och närmast leviterar omkring i huset samtidigt som kläder kastas av och dras på i en hastighet som får Stålmannen att grina av avund. 17.20 hälls en yoghurt ner i strupen och sekunderna senare ligger det clementinskal på diskbänken medan innehållet börjat sin färd ner, strax efter yoghurt-lasset. Nelly insåg allvaret och när undertecknad pressade ner andra halvan av clementinen svischade hon omkring i huset och vips så stod två fullt påklädda människor redo att ta sig ner mot Vallen. Exakt klockan 17.29 gled vi, med en puls värdig en kolibri, elegant och avslappnat förbi de två barska medan vi styrde kosan mot det hockeydoftande förrådet. Väl på plats i omklädningsrummet kunde jag konstatera att det kändes väldigt skönt att jag efter förra matchens tinnitustillvaro nu klokt nog försett mig med hörselkåpor. Otroligt effektiva var dom dessutom för i den normalt sett decibelberikade miljön rådde en ytterst lugn tillvaro. ”Det här ska jag komma ihåg”, tänkte jag för mig själv när jag med översmart min smålog och knackade på hörselkåporna. Döm då om min förvåning när jag inser att det är öronen jag petar på och att det faktiskt är det verkliga ljudet som jag hör. Det råder otroligt nog – trot eller ej – en ytterst lugn tillvaro i rummet! Inte särskilt mycket tjoande eller pladdrande alls. Kanske berodde det på att det den här gången faktiskt fanns ett eluttag i rummet eller kunde det möjligtvis vara så att Stefan delat ut lugnande medicin inför matchen? Eller var det möjligtvis så att det märktes att Kajsa och Disa saknades? Nåväl, oavsett vad så trippade den ljuddämpade skaran ut för uppvärmning medan ledarna ägnade sig åt det som ledare ska ägna sig åt. Laguppställning och – inte minst – införskaffande av kaffe och delicatoboll. Det förstnämnda var i princip klart där laget formerades via målvakt, tre backar, två centrar och fyra forwards. Det sistnämnda gick lite trögare, men efter en viss väntan serverades en rejäl kopp kaffe av styrkan ”tuggbart” som fick sköljas ner med en färsk delicatoboll. Med kvarten kvar satt alla – som traditionen numera bjuder – helt ombytta och klara medan Stefan drog igenom laget under ett för aftonen klart blekt jubel.. Han visade dessutom prov på mäktiga talanger i korsordsskapande där ett antal ledord slutligen bildade ordet FOKUS, som var det viktigaste inför matchen. Väl ute på isen vet ni numera hur det brukar vara. En sisådär uppvärmning blir något bättre efter lite skarpa maningar från tränarna. Därefter dags att köra ramsan runt Magda. Den här gången fjärrackompanjerat av Maja, som skrek från avbytarbåset medan hon fick hjälp med skridskorna. Matchen blåstes igång och av uppmaningen om att ”vara med från början och inte släppa in första målet” syntes absolut inget, för bara halvminuten in kunde gästerna pricka in ledningsmålet bakom ett stillastående SHC-försvar. Nåväl, precis som under tidigare tillställningar blev målet ett rejält wake up call för hemmalaget, som började jobba sig upp i banan och när man väl lyckats kvittera så rullade det på. För aftonen rullade det på ovanligt bra dessutom, för SHC-tjejerna visade upp ett ytterst effektivt anfallsspel där man lyckades överlista USK/Kista-försvaret gång efter annan och utan att någon egentligen förstod hur det gick till så skrevs paussiffrorna till 11-1. Detta trots fint spel av gästernas ordinarie och vikarierande burväktare. Sollentunatjejerna blixtrade till med några riktigt fina anfallskombinationer och härliga kontringar, men spelade fortsatt lite väl slappt runt eget mål. Men när så behövdes så agerade sista utposten stabilt mellan stolparna. I båset fick tjejerna höra att man fortfarande var alldeles för snälla framför eget mål. Att man måste lära sig att ligga nära motståndarna och störa mer med klubborna. Något som man får nöta vidare på framöver. Andra perioden blev spelmässigt något sämre, men då och då glimtade man till och vi fick se några riktigt läckra överlämningar som skapade rejält kaos i motståndarförsvaret. Då och då hittade man dessutom rätt med skotten och pangade in ytterligare sex mål. Sista målet i matchen stod dock USK/Kista för när man fastställde slutresultatet 17-2 och drog ner kanske matchens högsta jubel från publiken. Vid det laget hade decibelnivån bland SHC-tjejerna sakta men säkert stigit till någorlunda normala öronpåfrestande nivåer och efter matchen var det åtminstone lite mer surr i omklädningsrummet än tidigare och dagen till ära hurrades det rejält för att fira segern. Väldigt rejält. Inte mindre än 17 (!) hurra-rop hördes och när ekot väl lagt sig kom gästerna in och bjöd på fantastiskt fina morotskakor. Ett minst sagt uppskattat inslag. Själv avböjde jag dock en kaka och tänkte att delicatobollen fick räcka som middag. Dessutom hade jag fullt upp med att känna mig nöjd och tillfreds över något annat. Jodå, lite tillfreds med resultatet. Och visst, en smula tillfreds med spelet. Men framför allt kände jag mig fulländat nöjd med det viktigaste av allt. Att vi kom i tid! :o) Vid båsdörr och tangenter: Tommy Nordin Minior/Ungdom 0kommentarer

Visa fler nyheter