Referat: JSK - SHC

Med solen i ögonen, andan i halsen och tunnsått med bortförklaringar (nåväl..jag försökte med varianten att jag både tankat bilen och hämtat upp en ringettesugen halvfinne på vägen) ramlade undertecknad och nr 28 in i omklädningsrummet åtta minuter efter utsatt tid. Två distinkta herrar med fyra minst lika distinkta ögon som riktade sina ännu mer distinkta blickar mot oss konstaterade sen ankomst och Nelly insåg distinkthetens betydelse och begav sig omedelbart ut i jakten på det försvunna uppvärmningsgänget. Själv kände jag ett distinkt fikasug och begav mig tillsammans med de distinkta herrarna omedelbart ut till den omtalade kafeterian som bjöd på värme, korv och kaffe med tillhörande delicatoboll. Kafeterian visade sig vara precis så fräsch som meddelats under bilresan och under intagande av allt tugg- och drickbart komponerades de sista bitarna i laguppställningen där olika scenarion ställdes mot varandra. När sista droppen kaffe hade hittat ner i strupen var även laget formerat och taktiken fastställd. ”Vi ska åka mycket skridskor, passa oss snabbt igenom mittzonen och ta oss mot målet.” Väl tillbaka hade nu Nelly hittat sina uppvärmningskompisar, fast först då alla hade kommit tillbaka till omklädningsbaracken. Hon hade dessutom hittat högtalarna, som i sin tur hade hittat ett efterlängtat strömuttag så nu ekade ganska välkända toner ut i rummet. Återigen kunde den nyfikade trion nu konstatera att tjejerna ännu en gång dragit på sig full mundering i ytterst god tid. Kanske till och med en ny rekordtid! Att det sedan var ovanligt lågmält (om nu en genomsnittlig decibelnivå på 120 dB kan kallas lågmält) i omklädningsrummet gjorde att Stefan ställde frågan om tjejerna visste vilken dag det var. ”Ja, det är söndag!”, sa någon rappt. ”Ja, det är första Advent!”, fyllde någon annan glatt i. ”Ja, det är match mot Järna!”, konstaterade någon fyndigt. Jo…ja, visserligen. Men det är också ”Alla tappade hakors dag”! Nu var det tjejernas tur att imitera en koloni av fågelholkar, men efter att ha fått en förklaring till den nyinvigda högtidsdagen (ja, vi tappar ju hakorna igen eftersom ni är färdiga i så god tid ännu en gång osv osv..) var man mottagliga för laguppställning, taktik och ett obligatoriskt skavitadom-rop. Nåväl, med nytappade hakor, upptappade vattenflaskor och ett nödvändigt underställ under kläderna (alla utom Stål-Stefan förstås) var det så dags att se sisådär rapp uppvärmning igen. Stefan piskade på den lunkande massan något vilket gav en tempoökning från sisådär till någorlunda. Matchen blåstes igång och precis som i tidigare matcher kunde vi snabbt konstatera att det skulle bli en betydligt jämnare historia än vad fallet varit under tidigare säsonger. Den här gången var dock SHC tjejerna med från början och till tränarnas stora glädje bjöd man på bra skridskoåkning och – inte minst – fint passningsspel. Ringen vandrade snabbt mellan de vittröjade spelarna, som skapade flera fina lägen framför motståndarmålet, men det var i andra målet som den blå ringen trillade in första gången, då Järna tog ledningen knappt fem minuter in i matchen. Några sura miner syntes inte under SHC-hjälmarna utan per omgående vrålades ”ingen fara-ramsan” ut i båset och några sekunder senare kom så svaret i form av kvittering till 1-1. En kvittering som än så länge har något av en årets mål-stämpel över sig där vi såg en överlämning värd Nobel-priset och ett distinkt avslut från Jossans klubba. Tre minuter senare var det dags igen, då Jossan nu lämnade över ringen till Michelle som pangade in ledningsmålet 2-1. En ledning som stod sig i dryga två minuter innan hemmalaget kvitterade. Lagen följdes sedan åt i en mål- och spelmässigt jämn period, där passningsspelet och skridskoåkningen tappade kvalitet i takt med matchklockan. I slutet såg det mer ut som om man hasade omkring på allmänhetens åkning snarare än att spela seriematch mot Järna. Något som konstaterades i pausvilan. ”Vi började perioden bra, men nu är det alldeles för dåligt tempo. Upp med skridskoåkningen och agera tuffare framför målen!” Ledningen med 4-3 kändes klart bräcklig, men precis som i första perioden fick vi se en riktigt bra inledning av period nummer två. Bra passningsspel gjorde att gästerna kunde kliva ifrån till 5-3 efter halvannan minut och därefter ökade man på ytterligare ett par gånger om. Med ledning 7-3 började man slappna av och slarva spelmässigt och återigen var allmänhetens åkning igång igen. Järna tryckte på allt mer, men backarna i form av Alice, Maja, Nelly och Alma gjorde sitt bästa tillsammans med Magda för att hålla motståndarna på lagom avstånd från målet. Vi såg dessutom prov på något annorlunda spelmoment. Som när Ellen tog ringen och åkte i cirklar runt, runt motståndarmålet. Motståndarna blev alldeles paralyserade av taktiken och medspelarna likaså. Till slut blev det nog lite snurrigt under hjälmen efter alla varv runt målet och som tur var så var det dags för byte. Efter att ha andats ut och – inte minst – vrålat ut hejarop (slå upp ordet röstresurser i ordlistan så lär garanterat Disa och Ellen nämnas i samband med vokabuläret) från båset så att undertecknads högra öra domnat av var det dags för ännu ett byte. Nu valdes en annan – mer framgångsrik taktik – där Ellen helt sonika snappade upp ringen och åkte in mot målet och sprätte upp 8-4 via ett härligt skott i krysset. En perfekt avslutning på målskyttet för matchen som därefter såg samma rutiner som tidigare med avtackning av motståndare och publik och tre nöjda ledare i båset som samstämmigt konstaterade det man brukar konstatera. ”Coachseger!” Efter matchen fortsatte de invanda rutinerna med We are the champions på högsta volym, tal av lagkaptenen, skapligt höga hurra-rop och några utmärkelser från ledarna. Utmärkelsen Matchens räddning tilldelades givetvis Magda för när hon raklång på isen lyckades avvärja ett givet mål genom att strääääcka ut målvaktsklubban. Efter ytterligare ett besök i kafeterian var det så dags att kasta sig in i bilen och i takt med milen låta höger öra sakta men säkert vakna till liv igen..fram till nästa match. :o) Vid tangenter och båsdörr Tommy Nordin Minior/Ungdom 3 dec 2013 0kommentarer

Referat: SHC - JSK

Det är alltid med en blandning av nyfikenhet och spänning man närmar sig omklädningsrummet inför matcherna. Hur ska det gå? Vilka förutsättningar har vi? Händer något oförutsett även idag? Och visst, lördagen den 23 november 2013 skulle inte bli något undantag, för redan innan man hinner stoppa in näsan i omklädningsrum nr 5 motas man i dörren av flera upprörda ringette-tjejer. ”Alltså Tommy, Stefan..det här går inte. Det funkar inte!!” ”Ehhh….nähä….vad är det som int” (Tankeverksamheten börjar per omgående. Wait, vad är det nu? Tjafs i gruppen?? Hmm….nä, det har jag aldrig varit med om tidigare. Nä, det här känns bekant… Som en gammal kompis från förr som plötsligt dyker upp.) ”Alltså, ni måste försöka göra något åt det nu. NU!” ”Okeeejj….men vad är det som” (Hmm..vänta här nuuu, de där desperata blickarna har jag sett förr…) ”Vi har letat och letat, men det finns verkligen inget!” ”Ööhhh…???” (Letat? Jaha, man har alltså letat efter något? Viktigt verkar det vara dessutom med tanke på falsettröstlägena. Letat efter utrustning som saknas? Matchtröjorna stulna?) ”Alltså, det finns inget strömuttag i hela omklädningsrummet! VI KAN INTE SPELA MUSIK!!” ”Jaha?” (Ja men självklart! Det var därför det var så bekant!) En stor suck, som har drag av både lättnad och uppgivenhet, ackompanjeras av en axelryckning samtidigt som behovet av dagens första kopp kaffe gör sig rejält påmint. Innan man hinner införskaffa en pappersmugg av den rykande bruna vätskan så beordras Disa ta ut tjejerna på en rejäl uppvärmning. Det sista man hör innan gänget kliver ut är ordet ”förlängningssladd!”. Medan gruppen studsar och far ute på löparbanorna snickras laguppställningen ihop och därefter är det dags för den efterlängtade koppen av badtunnestorlek, som fylls upp till bredden och som får sig en kompis i form av en delicatoboll. Precis när denna näringsriktiga andra frukost sköljts ner så kommer den nu rödrosiga gruppen inflåsandes genom dörren och det första ordet man hör är ”förlängningssladd!”. Nä vi konstaterat att en så lång förlängningssladd (vi skulle behöva dra den hemifrån Nelly, tvärs över Sollentunavägen) inte existerar letar Jossan fram en nödlösning i form av en gummilur (?) som förvandlar mobiltelefonen till en klassisk 78-varvare, inklusive ljudkvaliteten som saknar allt vad bas och mellanregister heter. Maja kommer med uppmaningen om att alla ska prata väldigt, väldigt tyst så att alla kan höra musiken. Undertecknad möter detta med omfattningsrik skepsis. Det här gänget + prata väldigt, väldigt tyst?? En ekvation som inte existerar. Nåväl, med en blandning av fnitter, babbel och diskantfylld-dunka dunka börjar alla så smått bli klara för dragning av laguppställning och taktik. Alla utom Kajsa som då precis med ett brett leende konstaterar att hon glömt sätta på sig bandygördeln. Inför allas stora förtjusning får hon vackert dra av sig utrustningen och så småningom få skridskoknytarhjälp ännu en gång. Till slut infinner sig så ett hyfsat lugn vilket ger möjlighet till att dra laguppställningen under det sedvanliga jublet. Denna gång är namnen dessutom Stefan-förädlade med passande smeknamn som ”Muren Magda” och så vidare. Undertecknads namnförslag ”Nördiga Nelly” drog ner stort jubel från alla…utom en. :o) Med 10 minuter kvar var så den tuffa delen av ringetten avklarad. Dvs omklädningsrumsfasen. Nu var det så dags att tagga upp och ta sig ut på isen. Ett sedvanligt ”Ska vi ta dom?” svarades med ett hyfsat rungande ”JAA!” och gruppen släpptes ut på isen. Precis som inför förra matchen var tempot allt annat än glänsande under uppvärmningen. Något som botades med en liten start/stopp-pulshöjare innan avslaget. Återigen skulle det visa sig bli en tuff match, där motståndarna gjorde det som motståndare är till för att göra. Bjuda på motstånd. Vi fick bevittna ett ganska fysiskt spel, med närkamper och spelare som trillade till höger och vänster. En som trillade extra mycket till höger och vänster var Disa, som för dagen hade bestämt sig för att köra på ovanligt trubbiga skridskor. Det blev till slut så mycket kravlande på isen att undertecknad frågade om hon försökte ta simborgarmärket. En fråga som besvarades med att ”det märket har jag redan hemma!”. Det var som sagt en ganska tät historia både spel- och målmässigt, där lagen bytte målchanser med varandra och då och då lyckades man dessutom överlista respektive burväktare. Lagen följdes målmässigt åt inför pausvilan. En pausvila där SHC-spelarna – med all rätt - inte var alltför nöjda med spelet och där SHC-coacherna – med samma rätt – konstaterade att man inte var alltför nöjda med spelet. Framför allt pratades det om att man åkte för lite skridskor (surprise, surprise), att man var för snälla och stillastående framför eget mål och att man tog för bekväma avslut från dåliga vinklar. Dessutom måste man hjälpa varandra mer, inte minst i egen zon där den som hade ringen ständigt lämnades helt ensam och övergiven. Kanske blev det något bättre i inledningen av andra perioden, där man glimtade till i några anfall och visade upp det man faktiskt tränat på. Istället för att åka och titta på medspelaren som har ringen så såg vi ett par fina överlämningar. Vi såg dessutom fina avslut mot mål. Och i mål. Vi såg Magda fortsätta göra flera fina parader. Och vi såg Disa fortsätta att studera isen från mycket nära håll. Något som centerkämpen dock kompenserade genom att sätta dit ett par snygga mål. Med 2x15 minuter spelade kunde så SHC-tjejerna kasta sig ut på isen ner mot Magda för att segerjublande fira slutresultatet 9-5, där skottstatistiken slutade 33-20 till SHC:s fördel. ”Det där var väl en coachseger?!”, frågade/konstaterade Stefan med viss tveksamhet efter matchen. ”Självklart”, löd svaret från Peter och undertecknad och sedan ramlade diskussionen snabbt in på allt som inte var bra. För snällt framför mål. För stillastående. För lite prat. För mycket prat. För dåliga passningar. För lite skott framifrån… Denna positiva trio klev så småningom in i omklädningsrummet där Michelle redan klarat av segerpratet och hurra-ramsan. Undertecknad påpekade då att det säkert varit myggsäsong under hurra-ramsan, vilket man minsann fick äta upp när det fyra mäktiga hurra-vrål senare pep i öronen. En kort dragning från Stefan avrundade förmiddagens tillställning där tjejerna givetvis gratulerades till segern och där man faktiskt bara påpekade ett par negativa saker. Och efter allt detta konstaterande, påpekande och – inte minst – ritande på taktiktavlan kunde man lämna omklädningsrummet förvissad om att tjejerna minsann tagit till sig dagens viktigaste lärdom. En enskild sak som man definitivt inte kommer att glömma framöver. En läxa som inte behöver studeras om igen. Förlängningssladd. Vid båsdörr och tangentbord Tommy Nordin Minior/Ungdom 24 nov 2013 0kommentarer

Visa fler nyheter