Summering från ringettehelg i Järna, del 2

Missnöjda spelare samlades efter matchen för ett snack och den missnöjdaste av dom alla – Coach Christian – pekade åter med den respektingivande handen och konstaterade samtidigt att vi inte får bli bekväma bara för att vi leder. Ett konstaterande som tjejerna i sin tur konstaterades hålla med om och efter den borttappade segern fick vi så se ett grymt taggat blått svenskt lag vinna den ytterst prestigefyllda matchen mot Team Sweden Yellow. En tät, spännande match där det gula laget började bäst, men där de blå kämparna sakta men säkert tog över tillställningen och med knappa minuten kvar skickade Mathilda in segermålet 5-4 till lagkamraternas vilda glädje. Efter matchen klev en mycket nöjd ledarstab in i omklädningsrummet och öste beröm över det härliga blå gänget, men delade givetvis ut ett par förmaningar om att äta rätt och vila inför den viktiga avslutande söndagen. Vad vore väl tränarlivet utan förmaningar? :o) Söndag 24 mars kl. 09.10. Undertecknads otvättade V70 stod för transporten denna dag och återigen flöt trafiken utan problem och väl framme var alla tjejer samlade. Under uppvärmningen pusslades laguppställningen ihop, där vi konstaterade backbrist i laget. Saskia fick uppdraget att kliva ner på backen. Något som hon väl inte slog lycko-frivolter av, men hon ställde upp för laget och tog sig an uppgiften på bästa sätt. Semifinalen spelades mot det gula svensklaget och visst hade man på känn att det skulle bli en ytterst jämn tillställning, precis som under lördagen. Men det blå laget ville annorlunda. Nu hade man verkligen vuxit in i spelet och laget ordentligt och ute på isen var det Team Sweden Blue som öste på framåt. Efter första perioden stod det 5-1 på resultattavlan efter mycket fint spel med bra rörelse och ringhantering. Det gula laget lyfte visserligen upp spelet i andra perioden, men bra försvars- och målvaktsspel i Team Sweden Blue såg till att matchen slutade 5-1. Segern firades på bästa sätt, nämligen med ännu en god lunch..den här gången bestående av ris, korvstroganoff och sallad. Under tiden spelade ett antal ringettekämpar från flicklagen en ”uppvisningsmatch”, som blev väldigt jämn och spännande. Kul att se så många duktiga yngre förmågor! Finaldags! Ny match, nya utmaningar. Återigen var det Turun Ringette som stod för motståndet och återigen fick det svenska laget en tuff start. Rappa, aggressiva finska spelare öste på framåt mot bara halvrappa och halvaggressiva svenska spelare. En kombination som inte fungerar i längden och vi hamnade snabbt i underläge. Men, precis som under lördagen så kom tjejerna igång i takt med klockan och båsförmaningar och bara sekunder innan pausvilan prickades reduceringsmålet till 2-3 in. Anade vi lite nervdaller hos finskorna och var det inte ovanligt tyst…eller åtminstone ovanligt mindre högljutt från finska coachlägret vid det läget? Ett snabbt, taktiskt snack i periodpausen ägde rum, där tjejerna uppmanades att åka mer skridskor och hjälpa varandra. Tyvärr fick andra perioden sämsta möjliga start när Turun prickade in ett par snabba mål. De blåklädda spelarna sjönk ihop en smula och detta kombinerat med lite trötthet gjorde att slutresultatet skrevs till 3-10. En mycket välförtjänt silverbuckla togs dock emot med glädje och när helgens insatser summerades av ledarna i omklädningsrummet östes det en hel del beröm, inte minst för inställningen och lagandan. Med detta sagt var det dags för den smutsgråblå Volvon att rulla norrut igen med två trötta mobilpillrande spelare i baksätet och två pratkvarnar i framsätet. Jag vill rikta ett stort tack till tjejerna i det blå laget för härlig inställning och laganda under hela helgen! Jag ber även att få tacka alla inblandade – ingen nämnd, ingen glömd – för en fantastiskt kul och välarrangerad helg på alla sätt. Summerat av Tommy Nordin Minior/Ungdom 0kommentarer

Summering från ringettehelg i Järna, del 1

Ringettekämpar, handpekningar och decibel en summering från en härlig ringettehelg i Järna 2013. Med blott en gemensam träning i bagaget samlades så ett gult och ett blått lag i Järna för att ta sig an två motståndarlag från landet i öst. Undertecknad fick – tillsammans med Coach Christian och Peter - äran att coacha det blå laget. Ett lag fyllt av härliga, tappra krigare skulle det visa sig och den här summeringen innehåller främst reflektioner från Team Sweden Blues insatser och äventyr. Vi tar det från början… Lördag mars 23 kl. 11.30. En heltaggad coach kommer frustande och bankar på dörren hemma hos undertecknad, som en otålig getabock med växtvärk i hornen efter vinterns inomhusvistelse. Att vara på plats 10 minuter innan avtalad tid kan väl bara tyda på att man längtar till det som komma skall å det grövsta? Svisch på med underställ och övriga värme-plagg och hopp in i fordonet som snällt fraktade oss strax söder om Södertälje. Ett tomt omklädningsrum mötte oss och efter en snabbkoll insåg vi att det var dags för gemensam lunch. Mycket riktigt, runt matbordet satt redan hela gänget och stoppade i sig kanongod pasta och köttfärssås för glatta livet. Efter kolhydratspåfyllningen samlades tjejerna pliktskyldigt i omklädningsrummet och att döma av ljudnivån så var det nog både lite pirrigt och förväntansfullt, för det behövdes inga större vrål för att överrösta det halvviskande som pågick. Den helrakade, heltaggade, halvfinska coachen presenterade sig och övriga ledare och berättade vad som gällde för den kommande turneringen. ”Vi vill se bra inställning, inte höra att man gnäller på varandra utan istället peppar varandra ordentligt, se ett stenhårt jobb med full fokus under matcherna! Vi vill se mycket skridskoåkning över hela banan och att man krigar om varje meter där ute!”. Detta ackompanjerat av en distinkt peka-med-hela-handen-gest som inte gick att misstolka. Tjejerna tittade storögt på varandra och – inte minst – på den med-hela-handen-pekande coachen och nickade medhållande till det han just sagt. Efter det storögda medhålls-nickandet lades den viktigaste frasen till: ”Och det viktigaste av allt tjejer, det är att ni ska ha j-gt roligt den här helgen!” Tre lagkaptener utsågs och Hilda blev den som fick sköta uppvärmningen för det gäng som nu låtit ögonlocken återgå till normalläge och som entusiastiskt joggade ut i solen för att få igång kropparna. Under tiden försökte vi slå våra allra klokaste skallar ihop för att formera laget och med 20 minuter kvar till matchstart var det dags att presentera truppen. Dock blev presentationen något försenad eftersom tjejerna inte snappat upp ordern om att vara klara 20 minuter innan nedsläpp. Något som justerades per omgående genom ännu en distinkt coach-handpekning och några rappa och minst lika distinkta repliker som resulterade i ytterligare ett par sekunders storögdhet. Nåväl, med alla ombytta och klara så drogs laguppställning och strategier igenom och efter en kort frågestund bland spelarna var det dags att ta sig an Turun Ringette. Ett motstånd som skulle visa sig vara något rejält att bita i. Team Sweden Blue fick sig en smärre chock när man gång efter annan tappade ringen till aggressiva motståndare och det tog inte många minuter innan vi kunde notera både 0-1 och 0-2 på resultattavlan. ”Åk mer skridskor. Ligg närmare. Dräll inte med ringen. Hjälp varandra. Prata där ute på isen!”, löd de högljudda förmaningarna från det svenska båset. Förmaningar som dock tedde sig som ynkliga viskningar jämfört med de mäktiga utropen från det finska båset där coachen visade prov på en stämma av märket duga. Var det måhända Jussi Björlings finska släkting? ”Och jag som tycker att vi brukar kunna vara ganska högljudda”, skrek Christian skrattandes till undertecknad i båset. Med de finska förmaningarna ekandes i det andra örat besvarades påståendet med ett självklart ”Vad sa du?”, från undertecknad. Nåväl, då och då letade sig informationen fram bland de konkurrerande decibelnivåerna och efter chockinledningen blev spelet sakta men säkert allt bättre och efter underläge 0-4 i första perioden så skrevs slutresultatet till 1-6 efter en klart godkänd slutrunda. Kort samling i omklädningsrummet för lite..just det..förmaningar. ”Åk mer skridskor, spela tuffare, hjälp varandra och…åk mer skridskor”, dikterades det inför läskdrickande tjejer som behövde en liten snabbkick för ny energi till nästa match. Efter att ismaskinen gjort sitt jobb var det nämligen dags för det blå laget att ta sig an nästa finska motståndare – Walapais. Nu var man varma i kläderna och visade upp ett helt annat spel jämfört med premiärmatchen. Det svenska laget ägde spelet på isen och ledarstaben ägde decibelnivån under hela matchen, som ändå slutade… med förlust?! Efter att ha haft ledningen med 3-2 och radat upp målchans på målchans så visade motståndarna hur man tar tillvara lite slarv och kombinerar det med lite tur och när 30 minuter spelats konstaterade vi en ytterst sur förlust med 3-4. Fortsättning följer... Minior/Ungdom 0kommentarer

Visa fler nyheter