Referat: Sollentuna HC flick - Järna SK flick

Dags för säsongens femte match i serien, där JSK återigen stod för motståndet. Om det var ganska luftigt i motståndarnas omklädningsrum så var det desto trängre i hemmalagets dito. Järna var nämligen fortsatt drabbat av sjukdomar och annan frånvaro, medan SHC-laget mönstrade fullt manskap..eller tjejskap, där 13 vita tröjor prydligt hängts på plats av fixar-Peter, vår egen Byggare Bob. Maggy fick omgående ta lagkaptensrollen och tjejerna beordrades ut för att värma upp resten av kropparna och inte bara munnarna som närmast blivit överhettade av allt babbel i omklädningsrummet. Med så många tjejer i laguppställningen fick coacherna slå sina ytterst kloka och ganska korthåriga skallar ihop. Coachen med en smula längre hår gav ett förslag om att kanske köra med tre backar och tre kedjor avvärjdes hastigt med ett ansiktsuttryck av typen ”nej, nej, nej, dumsnut” följt av snabba skakningar från en än mer välrakad skalle. Det hela mynnade istället ut en laguppställning bestående av en målvakt, två backpar, två centrar och tre forwardspar. Ett välkomponerat alternativ skulle det visa sig. En genomgång från den korthårigare av dom två korthåriga männen följde, där den första frågan till tjejerna var ”Vilka knyter inte sina skridskor själva?”. Nu följde något unikt i detta omklädningsrum. Det blev nämligen helt tyst! Den världsunika upplevelsen följdes av några händer som försiktigt sträcktes upp på vissa håll. Därefter följde i sin tur en pedagogisk förklaring (ackompanjerat av distinkta pekningar med hela handen) om att alla bör klara det själva, vilka hjälpmedel som finns och att ta till sig denna enkla hemläxa. Alla knyter ju faktiskt sina skor själva… Innan det var dags att ge sig ut på isen drogs ett antal detaljer igenom som sig bör. Förra matchen mot JSK bjöd på bra passningsspel och nu ville vi se detta kombinerat med bättre rörelse och skridskoåkning. På med hjälmarna och Chrilles fråga ”Ska vi ta dom?” besvarades med ett rungande ”JA!”. Ni kan den vanliga drillen inför matchen numera. En ganska sömnig skridskoåkning på uppvärmningen får plötsligt desto mer fart tack vare en effektiv kombination av stadiga stämband, välfyllda lungor och en blick av modellen ”jag äter ringetteflickor till mellanmål”.. Ett segerrecept som skulle kunna få fart på vilken mumie som helst och när väl matchen blåstes igång hade tjejerna fortfarande orden ”TEMPO, SÄTT FART, RÖR PÅ BENEN, KOM IGEN NU!” ekandes innanför de hjälmprydda pannloberna för det var riktigt bra spel vi bjöds på. Under de inledande fem, sex minuterna visade hemmalaget upp riktigt fint passningsspel och bra skridskoåkning, precis som vi pratat om inför de 30 minuterna. Bra fart på benen och istället för att köra soloraider allt som oftast försökte man istället att leta efter medspelare med fina passningar. Efter dryga två minuter såg vi ett skolexempel på samarbete när Michelle och Maggy stod för en lysande kombination där den sistnämnde prickade in ledningsmålet bakom Järnas duktige burväktare. Ett par minuter senare var det dags för ringen att leta sig in i järnamålet igen. Detta när Kajsa tog tillvara en ring framför målet och distinkt prickade in 2-0 för hemmalaget. Bra inledning, som dessutom gav resultat. Kanske var det dessa två ganska snabba mål som gjorde att kvaliteten på spelet sedan sjönk? Visserligen fortsatte SHC-tjejerna att både passa bra och pricka in ytterligare några mål, men om vi såg rörelse och energi under inledningen var det nu mer Skalman-tempo under fötterna. Coacherna i hemmabåset kliade sina ansade hjässor och morrade så smått om att det började se bekvämt ut och försökte att mana på tjejerna att få upp farten igen. Då och då blixtrade det till ute på isen och farten kombinerat med passningsspelet gjorde att hemmalaget skapade ett antal lägen, men en hel del skott landade mitt i famnen på målvakten. Ett mål till hann det i alla fall bli innan det var dags för paussignalen att eka i hallen. I pausen samlades tjejerna som vanligt och där konstaterades föga överraskande att ”vi måste röra mer på benen”. Vi ville se att alla jobbade mer i varje byte och att man skulle vara trött när man spelat sina 90 sekunder. Tjejerna kom själva med några kloka synpunkter under samlingen och när spelet väl drog igång igen såg det något bättre ut inledningsvis. Bra rörelse och snygga passningskombinationer samt ett antal farligheter runt Järnas målvakt. Precis som under första perioden sjönk dock tempot i takt med matchklockan, men även under andra akten fick vi se ett antal fina prestationer och när 30 minuter spelats kunde vi konstatera sju inprickade ringar och att Magda fått hålla nollan. Efter slutsignalen var det dags för sedvanlig ”TV-puckhög” över Magda, som lät meddela att ”det är en nära döden-upplevelse” när tjejerna kommer farandes för att fira segrarna.. Seger med 7-0 och givetvis konstaterades det vara en coachseger. Åtminstone om man frågar några väl utvalda personer i båset. ;) Efter matchen summerades insatsen med att det var kul med ännu en seger och att det emellanåt såg riktigt bra ut, framförallt under de inledande minuterna..... .....men att vi måste åka mer skridskor, få till bättre ringhantering och se till att få vassare avslut. Typ det vi brukar konstatera efter alla matcher.. ;)) Därefter sågs lagledningen snabbt smita ut från omklädningsrummet där musiken nu vräktes igång. För ovanlighetens skull var de två standardlåtarna nu utbytta till något helt annat av modellen dunka-dunka-swoop-swoop. Det var nästan så att man saknade "Tagga" och "Hultsfredsfestivalen"... ...eller inte... Summerat av: Tommy Nordin Minior/Ungdom 0kommentarer

Referat: Järna SK flick - Sollentuna HC flick

Säsongens tredje drabbning mot tuffa rivalen Järna ramades in av flera frågetecken innan första avslaget. Skulle vi få se högt tempo i skridskoåkningen? Skulle passningsträningen ha gjort nytta? Skulle Magda se till att hålla ringen borta från målnätet? Skulle uppmaningen TRYCK UT eka över hela Sörmland? Svaren blev i tur och ordning, nja, ja, ja och JA. Men innan frågorna fick sina svar hände en hel del saker värda att uppmärksamma. En dryg timme innan första skridskoskäret samlades 10 tjejer i omklädningsrummet. Med Alma och Michelle borta så var det fullt manskap. Väl? Eller vänta..saknades det inte någon? Jo, det visade sig att Maggy hade haft max oflyt när hon lyckades hamna i sirapströga trafikköer efter en olycka. Med andan i halsen kom hon småjoggandes till omklädningsrummet lagom för att hinna byta om till matchen. Dessförinnan hade vi bevittnat ännu en olycka, men av det något mildare slaget. Detta när Kajsa bittert konstaterat att all utrustning plockats med till Järna, förutom något hyfsat väsentligt. Närmare bestämt så hängde skridskorna vackert kvar i förrådet på Vallen. Givetvis inte roligt alls och tyvärr fanns inga låneskridskor att få fatt i så Kajsa fick istället det ärofyllda uppdraget att vakta båsdörren när kompisarna kom för byte. Något hon gjorde med den äran. Sista händelsen värd att notera var att Andrea fick lagkaptensuppdraget för matchen. Efter vissa små och ganska verkningslösa protester tog hon bindeln runt armen och skötte därefter lagkaptensrollen briljant. Efter en kort genomgång från Coach Christian där fokus låg på skridskoåkning, skridskoåkning, TRYCK UT och lite mer skridskoåkning var det dags att kliva in i hallen och börja med lite…skridskoåkning. Med nio utespelare och Magda i målet formerades laget enligt följande: Backar: Disa, Maggy och Nelly Centrar: Andrea och Annika. Forwards: Jossan, Ellen L, Ellen G och Maja. När domarduon väl blåst igång tillställningen fick vi se en ganska intetsägande inledning av matchen där ringen ofta bytte ägare i mittzonen och där linjerna i spelet mest påminde om en hafsigt serverad portion välkokta spagettistrån. Christian ritade och förklarade stillsamt på sin älskade taktiktavla för tjejerna i båset och dränerade samtidigt ishallen på syre när han fyllde lungorna och vrålade ut uppmaningar över isen. En kombination som verkade fungera ypperligt, för i takt med uppmaningar och matchklocka så kom SHC-tjejerna igång. Skridskoåkningen harvade igång skapligt men inte minst passningsspelet började stämma allt bättre och via ett antal fina avslut lyckades man överlista Järnas duktiga målvakt och vid halvtid noterades ledning 5-0 på matchtavlan. Tjejerna fick beröm för passningsspelet, men samtidigt en liten, halvfinsk spark i ändalykten över att man måste röra mer på fötterna och inte bli stillastående. Om första perioden var okej, så var det desto bättre spel i rond nummer två där inte minst passningsspelet nådde nya nivåer. Maja och Ellen L hittade en hel del fina passningsvägar. Annika jobbade föredömligt i sin centerroll. Ellen G kämpade och krigade på i sedvanlig stil och Jossan hittade fina kombinationer med Andrea. I bakre leden stod en stabil backtrio, som satte stopp för järnaspelarna och lyckades man någon gång ta sig förbi denna vitdressade mur så stod Magda i vägen som tryggheten själv. Efter tjusigt passningsspel och en uppsjö av målchanser noterade vi ytterligare två mål för Sollentuna och när 2x15 minuter spelats kunde vi alltså konstatera en seger med 7-0. Som sig bör så tackades domare, motståndare och publiken..där laget kollektivt måste drabbats av gråstarr eftersom man åkte och tackade den läktardel som var helt tom på folk (?). Väl samlade i omklädningsrummet konstaterades det som brukar konstateras när det är dags att konstatera. Bra kämpat, men vi blev nog lite bekväma och kunde åkt lite mer skridskor. En stor eloge den här gången för det fina passningsspelet och att man försöker utnyttja varandra nu mer som ett lag, vilket är extra kul att se. Tränarna noterade dock (surprise, surprise 1) att vi har några saker att träna på: Skridskoåkning (surprise, surprise 2), passningsspel (surprise, surprise 3) och ..inte minst..avslut. Hur många skott hamnade inte mitt i magen, eller längs isen? När tjejerna hurrat färdigt kastade sig Jossan med osedvanligt snabba rörelser mot högtalarna och drog igång den ”efterlängtade” musiken. Med ungefär lika osedvanligt snabba (om än något stelare..) rörelser kastade sig samtidigt tränarna ut från omklädningsrummet just precis när ”Hultsfredsfestivalen” drog igång…för hundraelfte gången. Vid tangenterna Tommy Nordin Foto: Magnus Lillieborg Minior/Ungdom 0kommentarer

Visa fler nyheter