Match
9 - 5
Sollentunavallen A-hallen
23 november 2013
10:30
Referat
Referat: SHC - JSK
Det är alltid med en blandning av nyfikenhet och spänning man närmar sig omklädningsrummet inför matcherna. Hur ska det gå? Vilka förutsättningar har vi? Händer något oförutsett även idag?
Och visst, lördagen den 23 november 2013 skulle inte bli något undantag, för redan innan man hinner stoppa in näsan i omklädningsrum nr 5 motas man i dörren av flera upprörda ringette-tjejer.
”Alltså Tommy, Stefan..det här går inte. Det funkar inte!!”
”Ehhh….nähä….vad är det som int” (Tankeverksamheten börjar per omgående. Wait, vad är det nu? Tjafs i gruppen?? Hmm….nä, det har jag aldrig varit med om tidigare. Nä, det här känns bekant… Som en gammal kompis från förr som plötsligt dyker upp.)
”Alltså, ni måste försöka göra något åt det nu. NU!”
”Okeeejj….men vad är det som” (Hmm..vänta här nuuu, de där desperata blickarna har jag sett förr…)
”Vi har letat och letat, men det finns verkligen inget!”
”Ööhhh…???” (Letat? Jaha, man har alltså letat efter något? Viktigt verkar det vara dessutom med tanke på falsettröstlägena. Letat efter utrustning som saknas? Matchtröjorna stulna?)
”Alltså, det finns inget strömuttag i hela omklädningsrummet! VI KAN INTE SPELA MUSIK!!”
”Jaha?” (Ja men självklart! Det var därför det var så bekant!)
En stor suck, som har drag av både lättnad och uppgivenhet, ackompanjeras av en axelryckning samtidigt som behovet av dagens första kopp kaffe gör sig rejält påmint.
Innan man hinner införskaffa en pappersmugg av den rykande bruna vätskan så beordras Disa ta ut tjejerna på en rejäl uppvärmning. Det sista man hör innan gänget kliver ut är ordet ”förlängningssladd!”.
Medan gruppen studsar och far ute på löparbanorna snickras laguppställningen ihop och därefter är det dags för den efterlängtade koppen av badtunnestorlek, som fylls upp till bredden och som får sig en kompis i form av en delicatoboll.
Precis när denna näringsriktiga andra frukost sköljts ner så kommer den nu rödrosiga gruppen inflåsandes genom dörren och det första ordet man hör är ”förlängningssladd!”.
Nä vi konstaterat att en så lång förlängningssladd (vi skulle behöva dra den hemifrån Nelly, tvärs över Sollentunavägen) inte existerar letar Jossan fram en nödlösning i form av en gummilur (?) som förvandlar mobiltelefonen till en klassisk 78-varvare, inklusive ljudkvaliteten som saknar allt vad bas och mellanregister heter.
Maja kommer med uppmaningen om att alla ska prata väldigt, väldigt tyst så att alla kan höra musiken.
Undertecknad möter detta med omfattningsrik skepsis. Det här gänget + prata väldigt, väldigt tyst?? En ekvation som inte existerar.
Nåväl, med en blandning av fnitter, babbel och diskantfylld-dunka dunka börjar alla så smått bli klara för dragning av laguppställning och taktik.
Alla utom Kajsa som då precis med ett brett leende konstaterar att hon glömt sätta på sig bandygördeln. Inför allas stora förtjusning får hon vackert dra av sig utrustningen och så småningom få skridskoknytarhjälp ännu en gång.
Till slut infinner sig så ett hyfsat lugn vilket ger möjlighet till att dra laguppställningen under det sedvanliga jublet. Denna gång är namnen dessutom Stefan-förädlade med passande smeknamn som ”Muren Magda” och så vidare. Undertecknads namnförslag ”Nördiga Nelly” drog ner stort jubel från alla…utom en. :o)
Med 10 minuter kvar var så den tuffa delen av ringetten avklarad. Dvs omklädningsrumsfasen. Nu var det så dags att tagga upp och ta sig ut på isen. Ett sedvanligt ”Ska vi ta dom?” svarades med ett hyfsat rungande ”JAA!” och gruppen släpptes ut på isen.
Precis som inför förra matchen var tempot allt annat än glänsande under uppvärmningen. Något som botades med en liten start/stopp-pulshöjare innan avslaget.
Återigen skulle det visa sig bli en tuff match, där motståndarna gjorde det som motståndare är till för att göra. Bjuda på motstånd.
Vi fick bevittna ett ganska fysiskt spel, med närkamper och spelare som trillade till höger och vänster.
En som trillade extra mycket till höger och vänster var Disa, som för dagen hade bestämt sig för att köra på ovanligt trubbiga skridskor. Det blev till slut så mycket kravlande på isen att undertecknad frågade om hon försökte ta simborgarmärket.
En fråga som besvarades med att ”det märket har jag redan hemma!”.
Det var som sagt en ganska tät historia både spel- och målmässigt, där lagen bytte målchanser med varandra och då och då lyckades man dessutom överlista respektive burväktare. Lagen följdes målmässigt åt inför pausvilan.
En pausvila där SHC-spelarna – med all rätt - inte var alltför nöjda med spelet och där SHC-coacherna – med samma rätt – konstaterade att man inte var alltför nöjda med spelet.
Framför allt pratades det om att man åkte för lite skridskor (surprise, surprise), att man var för snälla och stillastående framför eget mål och att man tog för bekväma avslut från dåliga vinklar. Dessutom måste man hjälpa varandra mer, inte minst i egen zon där den som hade ringen ständigt lämnades helt ensam och övergiven.
Kanske blev det något bättre i inledningen av andra perioden, där man glimtade till i några anfall och visade upp det man faktiskt tränat på. Istället för att åka och titta på medspelaren som har ringen så såg vi ett par fina överlämningar. Vi såg dessutom fina avslut mot mål. Och i mål.
Vi såg Magda fortsätta göra flera fina parader.
Och vi såg Disa fortsätta att studera isen från mycket nära håll.
Något som centerkämpen dock kompenserade genom att sätta dit ett par snygga mål.
Med 2x15 minuter spelade kunde så SHC-tjejerna kasta sig ut på isen ner mot Magda för att segerjublande fira slutresultatet 9-5, där skottstatistiken slutade 33-20 till SHC:s fördel.
”Det där var väl en coachseger?!”, frågade/konstaterade Stefan med viss tveksamhet efter matchen.
”Självklart”, löd svaret från Peter och undertecknad och sedan ramlade diskussionen snabbt in på allt som inte var bra. För snällt framför mål. För stillastående. För lite prat. För mycket prat. För dåliga passningar. För lite skott framifrån…
Denna positiva trio klev så småningom in i omklädningsrummet där Michelle redan klarat av segerpratet och hurra-ramsan.
Undertecknad påpekade då att det säkert varit myggsäsong under hurra-ramsan, vilket man minsann fick äta upp när det fyra mäktiga hurra-vrål senare pep i öronen.
En kort dragning från Stefan avrundade förmiddagens tillställning där tjejerna givetvis gratulerades till segern och där man faktiskt bara påpekade ett par negativa saker.
Och efter allt detta konstaterande, påpekande och – inte minst – ritande på taktiktavlan kunde man lämna omklädningsrummet förvissad om att tjejerna minsann tagit till sig dagens viktigaste lärdom. En enskild sak som man definitivt inte kommer att glömma framöver.
En läxa som inte behöver studeras om igen.
Förlängningssladd.
Vid båsdörr och tangentbord
Tommy Nordin
Spelarstatistik
Utespelare
| Namn |
M |
P |
|
Alma Lindqvist |
1 |
0 |
|
Andrea Väätänen |
1 |
0 |
|
Disa Nybom |
1 |
0 |
|
Ellen Granath |
1 |
0 |
|
Filippa Anger |
1 |
0 |
|
Josefin Jobs |
1 |
0 |
|
Kajsa Remaeus |
1 |
0 |
|
Magda Sandgren |
1 |
0 |
|
Maja Andersson |
1 |
0 |
|
Michelle Chmil |
1 |
0 |
|
Nelly Nordin |
1 |
0 |
M Spelade matcher
P Poäng
